Appropå vänskap
Är det så att när man får en pojkvän slutar folk att räkna med en? Slutar folk då automatiskt höra av sig för att de tar för givet att man inte kan? Jag saknar mina vänner. Det känns som att jag har så få nu. Kanske är det för att jag har varit borta från min hemstad i två år, som folk glömmer bort att räkna med mig. Vänner jag haft och grupper jag har tillhört slutar helt enkelt att höra av sig när de ses. Kanske är det för att de inte tycker om mig längre, eller aldrig gjorde? Men så är det inte med alla, det vet jag.
Jag önskar det fanns mer till över till att vårda sina relationer. Jag saknar att ha en bästa vän. En sån där man träffar ofta och pratar med allt om. En sån som blir den första man hör av sig till när något händer. En man kan prata med om allt annat skiter sig. En bästa vän är på ett sätt ett skyddsnät. Man brukar ju säga att pojkar kommer och går, men vänner består. Men om alla mina vänner har gått? Var står jag då om det andra skulle bli fel?
Och har alla mina vänner gått? Finns det inte längre någon som bryr sig om mig och som vill ha mitt sällskap? Innebär det att jag nu måste leta nya vänner? Var hittar jag dem i så fall? I gruppen i skolan, som ju faktiskt bryr sig om mig? I min nya kör där alla relationer just nu bara är väldigt ytliga? Hur gör man?
Vänner, jag saknar er!
Tyvärr är det ju så, att vänner kommer och går. Man går åt olika håll i livet, växer ifrån varandra etc... Men man är aldrig för gammal för att skaffa nya vänner. Det kan till och med vara skönt ibland, att få ett ombyte. En frisk fläkt.
Men det verkar som om du saknar dina gamla vänner...?
Har du kontakt med dem? Visar du att du saknar dem? Säger du till dem hur mkt de betyder?
Alla kanske inte läser din blogg menar jag. Och en blogg är inte det bästa sättet att säga till sina vänner att man saknar dem...
Vännerna kommer och går men vänskapen och det man delat finns alltid där Malin. trots att man aldrig hör av varandra så ska man veta där inne att dom finns kvar,det är när tvivlet över om dom finns kvar börjar existera som man ska undra om ens tid tillsammans är förbi. Minnena om varandra bär vi ju alltid med oss..
Självklart saknar vi alla någon vän som en gång stått nära men ibland måste man höra av sig och låta dom veta på andra håll än bloggen är jag rädd för.. även om man vill vara den som andra hör av sig till.
Livet må ha blivit annorlunda för mig och dig,
men vänner räknar jag oss fortfarande som.
maaaaaalleballe. känner mig något träffad av dina ord. kanske ligger det något i det där att du har varit borta i två år - inte för att jag på något sätt har glömt bort dig utan för att jag bara har glömt bort att du faktiskt bor här, två uppgångar ifrån mig. att jag dessutom är allmänt inkompetent vad gäller i stort sett all form av kommunikation gör väl inte saken bättre. men ja, jag vill bara att du ska veta att jag finns här ändå, och om inte jag hör av mig så kan väl du göra det? för jag vill träffa dig malinpalin!