Malins blogg

Jag kan inte tro att det är sant. Sex gånger, det måste vara något slags rekord. Men visst heter det sjunde gången gillt? Absolut, vi säger så.

Hur brytet man ett mönster man bara har hamnat in i utan att man gjort någonting? Hur skjutton ska jag kunna förändra denna negativa spiral? Det är en fråga som jag redan har ställt mig ett antal gånger, för när en sak händer fler än två gånger börjar det bli en vana. Så detta kanske är min lott i livet?

Nej, dags att rycka upp sig. Det är väl inte hela världen. Det som händer är väl meningen på något märkligt sätt... Ja, vi säger det också. Ska bara lyckas övertyga mig själv om att det är sant med. Återkommer när jag lyckats.

Dags för nytt inlägg kanske? Känns som det var lagom längesen jag skrev något vettigt här, om det jag skriver nu kan kallas vettigt, det går att diskutera. Jag är bajstrött (använder uttrycket för att hedra dig Anna) och skulle mest av allt vilja sova. Men somnade gjorde jag inte när jag försökte så därför gav jag upp.

Vad händer resten av eftermiddagen och kvällen fram tills bowling kl elva? Det vet jag inte, men det märks väl. Kommer nog att bli en rolig kväll iaf hoppas jag. =)

Nej, nu kommer jag faktiskt inte på något mer att skriva om, konstigt nog. Kanske beror på att jag är så trött, och lite allmänt ur balas, som igårkväll. Men sånt händer och idag är det mycker bättre. Nu ska jag gå. Hej då.

Sitter just i mitt klassrum och väntar på att de två nördarna som jag ibland kallar kompisar ska sluta spela dataspel. Väldigt grabbigt och väldigt nördigt och väl en bra beskrivning på det som de håller på med. Själv gör jag ingenting. Skrev färdigt min läxa till imorgon för ungefär en timme sen och har sedan dess velat gå härifrån och hittat på något annat. Men icke, för pojkarna vägrar lyssna. Så jag sitter och tråkar mig på internet.

Jag saknar Rut och jag saknar Louise och jag saknar bajsanna (tack för din söta kommentar, och för övrigt kan jag inte kommentera din blogg, för jag har inget blogspot-konto). Saknar ju en hel dröjs med folk till också, men jag orkar inte nämna alla jämt.

Nej, nu har jag haft tråkigt i allt för lång tid. Ska nog gå upp på mitt rum och ha tråkigt där istället. Orkar inte lyssna på alla fula ljud i stil med: "watch out..." med mongodataröst. So long världen.

Jag är ganska van vid att vara femte hjulet (eller third wheel kanske mer beskriver min situation, men nu råkar det vara så att vi i Sverige är lite mer moderna och utgår ifrån bilar och inte cyklar, så därför håller jag mig till vårt svenska uttryck. Lång parentes, jag vet).  Iaf, som jag sa är jag van vid att vara femte hjulet. Det är oftast inget jag lider av mer än att det kan bli lite svårt att veta vart man ska titta när paret man umgås med pussar en massa på varandra, men det brukar ändå funka ganska bra. Dock har jag kommit på en sak som inte är så rolig. Om jag skulle umgås med den ena i paret vet jag att den saknar sin partner och det samma om jag då umgås med den andra. Men, det är ingen av dem som saknar mig när de båda umgås med varandra utan mig. Detta kan ju verkligen tyckas vara en obetydlig och löjlig grej, men jag tycker inte att det är så roligt.

Jaja, hur det nu må vara med den saken skulle jag nog ändå kalla mig själv ganska bra på att vara femte hjulet. Jag har ju fått en del träning genom åren skulle man kunna säga. Men jag undrar om den där lilla känslan av att vara ivägen någonsin kommer försvinna när man umgås med ett par. Man kan inte vara tre i en sandlåda så att säga. (Jag tror att det där är ett citat från en barnbok mina föräldrar brukade läsa för mig när jag var liten. Något i den stilen är det iaf). 

Nej, men det kanske helt enkelt är min lott här i livet, att alltid vara lite smått ivägen och behöva hitta på ursäkter för att titta åt ett annat håll. Det är vad som kommer stå på min gravsten, eller som ett sånt där snyggt smeknamn som man sätter mellan för- och efternamn. Malin "femte hjulet" Claeson. 

Om jag ska vara ärlig är jag grundligt trött på det. Inget ont mot mina par-vänner, för ni vet att jag tycker om er. Men när är det min tur att få vara det fjärde hjulet? (Eller andra då, det skulle passa bättre nu igen. Vårt svenska uttryck är helt enkelt inte så beskrivande egentligen.) När ska jag få vara med och hålla uppe bilen (cykeln) och bli saknad när jag inte är där? Just nu är jag en enhjuling, och det är lite svårare att ta sig fram på en sån. Får börja leta efter ett hjul. Var hittar man såna? Kanske ska gå till en cykelaffär. 

Vilken vacker liknelse jag just hittade på, alldeles så där spontant. Har tidigare använt mig av pusslebiten, men hjulet är också bra. 

Nej, men jag får väl sova då. Finns inget annat bättre att göra här just nu. God natt.  

Min gårdag var grymt produktiv. Det är mer en vad man kan säga om idag. Idag var jag till och med nära på att somna på socialpsykologilektionen. Kanske hade gått an i en vanlig klass, men vi är bara tio stycken och sitter alla på rad (typ), så det hade märkts så mycket om jag gjorde det. Speciellt som det mest är jag och Charlotta som pratar på lektionerna med. Ville ju faktiskt inte sova heller, för ämnet är intressant. Men så kan det gå och så kan det vara.

Måste bara få skryta lite och berätta om igår. På morgonen hade vi en lektion som vi inte haft tidigare (har innan haft sovmorgon på den tiden). Sen åkte jag, Sandra och Lotta iväg och intervjuade en snubbe till vårt filmprojekt. Det gick mycket bra och vi blev nöjda. Det blev film på svenskan och sen snack om filmen på livsåskådningen. Efter skolan ringde jag farmor och gladde henne på hennes födelsedag (hon sa att det var det bästa med dagen. Söt.). När samtalet var färdigt gick jag dirket och läste min läxa och när det var klart gick jag ett varv runt sjön. Det var trevligt, men lite väl mörkt i slutet. Efter middagen blev det box på gymet tillsammans med tre klassisar. Kom hem, duschade, gick på andakt, åt kvällsmat och gick och la mig i alldeles lagom tid. Snacka om att jag har karaktär! (Kanske inte idag dock, men det hör inte hit.)

Nu vet jag. Som kompensation för allt jag gjorde igår gör jag istället ingenting idag. Där har vi det. Kanske vore bättre om jag sped ut min hurtighet lite till olika dagar, men man kan inte få allt här i världen. Jag började trots allt på mitt informativa tal idag. PowerPointpresentation kommer det bli. Mycket ambitiöst.

För er som vill veta är jag färdig, är helt säker på det nu. Fjärilarna har jag dödat och jag är mycket nöjd med mig själv. Det är så här det ska vara. Yes.
'
Ibland kan man nog tro att jag inte bryr mig. Men det är inte så. Jag bryr mig en massa. Det råkar bara vara så att jag är dålig på att komma ihåg verkligheten och inte förlora mig i min lilla bubbla. I slutändan är det nog jag själv som kommer få lida av det. Om jag fortsätter så här kommer det inte bli något roligt att komma tillbaka sen. "Killar kommer killar går, men vänner består" heter det ju så fint. Men just nu känns det mer som "vänner kommer vänner går, men..." ja vad är det som består egentligen? Och är det verkligen så här jag vill ha det? Nej det är klart det inte är, men gör jag något åt det? Tyvärr är det väl nej även här. Men förhoppningvis kanske det kan stämma iaf, att vänner består. Det återstår för mig att se när jag slutar här. Vilka har tröttnat på mig för att jag aldrig hör av mig, och vilka förstår att det inte är för att jag inte vill som jag aldrig gör det?  Det jag vill ha sagt är: tro aldrig att jag inte bryr mig och tro aldrig att jag har slutat tycka om. Jag fungerar nämligen inte så. Mina nya vänner ersätter inte mina gamla.

Ja, nu blev det visst massa sånt där djup babbel igen som inte alls var planerat. (Du har visst rätt Tomas, det är så min blogg oftast fungerar.) Snart dags för middag. Ska jag ta tag i min själv och läsa lite skolbok innan dess? Ja, jag ska nog det, för jag har karaktär!

Idag vaknade jag vid halv tolv. Mycket slappt av mig. Fast, egntligen inte... När jag bodde hemma och gick i skolan så brukade jag ju sova till ett. Det händer inte så ofta längre. Jag tror att jag börjar bli vuxen. Det är ett typiskt ålderstecken. Fast samtidigt är jag ju inte alls vuxen. Jag går i skolan och får all mat lagad till mig så jag behöver knappt göra någonting som hör till vuxenlivet. Bara städa lite då och då, och det händer inte särskillt ofta.

Det händer nog inte mycket idag, men jag ska få en massage av Carro och det kommer att bli asgött. Har haft träningsvärk i typ hela kroppen enda sen i tisdags. Aj aj. Vet inte vad som har hänt med mig, jag tränar helt plötsligt en väldans massa. Märkligt. Det är liksom inte jag egentligen. Eller det är kanske den jag har blivit, men inte den jag var. Är nog rätt annorlund från bara några år sen. Men det är ju bra, förändring är aldrig fel. Och appropå det, för er som inte vet så har jag lockigt hår igen. Permanenten blev jättebra, även om den var förbaskat dyr. Nästa gång gör jag det hemma. Men jag är iaf glad över mitt fina hår. =)

Nu är det strax lunch, så jag får väl avsluta här. Blev inte så mycket vettigt sagt, men när blir det det? Ha en härlig helg vänner! <3

Idag tar lovet slut och jag får åka tillbaka till min sköna lilla bubbla. Jag tycker om att leva i bubblan, även om det kan vara bra att hälsa på lite i verkligheten ibland också. Men en vecka räcker gott och väl, skönt att lovet inte är längre. Jag ska få åka hem idag. För skolan har verkligen blivit mitt hem, mycket mer än Habo någonsin var. Hem är inte enbart stället man bor på, man måste känns sig hemma där också. Så just nu har jag två hemma och det är ju bra, för då åker jag aldrig bort, jag åker alltid bara hem. =)

Lovet gick ändå rätt snabbt. Trodde att jag skulle gå runt och vara rastlös och bara längta och sakna. Visst har jag saknat  mina vänner och allt roligt vi har tillsammans, men jag har ändå kunnat leva här i verkligheten ett tag. Har ju fått träffa lite fina människor som betyder så mycket för mig. Det är härligt.

Nu ska jag och Maria snart börja laga middag till vår kära far. En födelsedagspresent, bara lite i efterskott. En mycket ambitiös måltid kommer det bli minnsan, tre rätters och allt. Sen blir det en sväng förbi kyrkogården för att besöka mormor och morfar. Efter det är det dags. Och nu längtar jag verkligen!

Imorgon blir mina foton berömda av ett proffs. Snacka om att jag kommer vara nervös då. Fy, jag undrar verkligen vad han kommer att säga. Hoppas att han kan säga att någon bild är bra iaf. Måste hitta på saker att säga om mina bilder med. Jag måste kunna försvara varför de ser ut som det gör. Hur gör man det om ens tanke mest var "jo men detta är väl snyggt"? Äsch det löser sig. Ingen idé att oroa sig för det. Om han nu sågar alla mina bilder är inte det hela världen heller. Jag har ju inte direkt någon plan på att bli fotograf.

Nej nu ska jag packa ner min dator, så att jag är redo att åka sen. See you soon my friends! Hurra!