Malins blogg

När jag kliver av tåget slår koskitlukten mot mig. Välkommen hem, välkommen tillbaka till landet. Jag tar mina väskor och börjar släpa dem hemåt. Mina steg ekar på de tysta gatorna. Det ända som hörs är ljudet av en och annan moppe, precis som vanligt alltså. Vägen känns flera mil lång och väskorna blir, om möjligt, tyngre för varje steg jag tar. När jag tillslut är framme möts jag av en mörk och ödsligt tom lägenhet och enda tanken som flyger genom mitt huvud är "får jag sova nu?". Mina armar och axlar är helt mörbultade och mycket arga på mig och min tunga packning. Det blir, nästan, raka vägen till sängen och en god natts sömn.

Det är skillnad på att komma hem och hem. När jag kommer hem möts jag av glada ansikten, stora kramar och bärhjälp. När jag kommer hem möts jag av mörker och tystnad. Jag tycker mycket bättre om att komma hem måste jag säga.

Helgen var bra. Det är alltid lika härligt att vara omgiven av människor som man vet tycker om en och frivilligt umgås med en. Dock blev jag inte helt nöjd med min tid hemma måste jag säga. Mamma och pappa åkte till Dublin tidigt i måndags morse. Det kändes helt fel att vara i vår lägenhet utan dem. Jag ska även erkänna att jag faktiskt saknar dem. Speciellt igår och i måndags. Av någon anledning var jag helt sur och grinig igår när jag träffade mina fina vänner... Vilket slöseri att vara sur när jag för en gång skull får träffa dem. Jag tror att jag bygger upp en drömbild om hur det kommer bli, och sen när det inte känns som jag vill att det ska kännas blir jag sur. Nästa gång jag åker hem ska jag inte ha så höga krav på att det ska bli perfekt för då blir jag ändå bara besviken.

Ikväll kommer Maria hit och jag borde verkligen börja packa upp nu. Måste dammsuga och sånt där också. Här är faktiskt väldigt smutsigt nu. Men min telefon funkar igen och jag har fått en fläkt till köket. Den är jättesnygg faktiskt. Helhetsintrycket av köket blev mycket bättre med den. Malin är nöjd. Speciellt som internet verkar fungera mycket bättre nu och ett brev mamma skickade för två veckor sen nu har behagat komma fram. Dock inte mobilen, men man kan ju inte få allt här i livet. Den kan bli som min egen julklapp till mig själv, eftersom det lär dröja till jul innan posten får för sig att ge min pengar för att de slarvade bort mitt rekommenderade brev. Jag tycker inte om posten. Ett sista råd innan jag slutar får bli: Skicka aldrig viktiga saker med posten, för de är inte att lita på.

Här kommer det utlovade Svaret som jag trots allt lovade att ge. (Och det är inte 42 även om det är lätt att tro det.)

Jo alltså, svaret på frågan om jag överlevde en hel helg med bara mig själv som sällskap är: Ja. Jag lyckades faktiskt ganska bra om du frågar mig. (Och vem ska du annars fråga när det bara var jag där?) Lördagen ägnades åt pannkaksstekning och filmtittande. Var lite problem när jag skulle hyra filmen, visste inte hur jag skulle göra med adress.... Det slutade med att jag slapp uppge min adress, hon nöjde sig med telefonnummer. Det är krångligt att ha en c/o-adress. Jaja. Pannkakorna blev förvånandsvärt bra faktiskt. Jag är inte helt värdelös i köket trots allt. Söndag var det söndagskola i kyrkan och pusslande. Jag älskar verkligen att pussla. Det är jätteroligt!

På måndagen vaknade jag kl tio i 7 av att det knackade på dörren. Jag visste att de skulle komma, men hade inte orken att gå upp innan de knackade. Men i alla fall så fick jag mitt vatten installerat då. Det var hur gött som helst. Blev nästan roligt att diska när jag slapp göra det på badrummet. När de var färdiga gick jag och la mig igen och när jag vaknade några timmar senare ägnades resten av dagen av att göra ingenting. Lite pussel, lite tv-tittade och lite matlagning, men annars ingenting.

Så nu vet ni att man kan överleva tre dagra med (nästan) bara sig själv som sällskap. Resten av veckan har flutit på som vanligt. Inget speciellt har hänt mer än att min telefon slutade funka, mitt internet inte alls vill som jag vill och att posten har tappat bort min mobil som mamma skickade med rekomenderat brev. Just det, jag fick min frys också. När man tror att allt är färdigt så är det något nytt som blir fel. Allting kan helt enkelt inte vara bra på samma gång. Det är omöjligt. Jaja. Ska sluta klaga nu.

Imorgon kl 9.17 sätter jag mig på ett tåg som ska ta mig hem till älskade Göteborg! Jag stannar ända till tisdag kväll och ska förhoppningsvis hinna med att träffa alla jag vill träffa. Vi får göra upp något slags schema. ;) Måndag är tandläkardagen då jag först går till odontologen på morgonen och spänner tandställningen och senare går till den vanliga tandläkaren som inte kommer få röra mina tänder för att de kommer göra ont. Lyckat. Hehe.

Nu är det snart dags att gå upp till öppna förskolan. Min värsta arbetsuppgift som jag verkligen fasar för... Fy det är hemskt. Det är inte barnen som är hemska, jag är ju trots allt med i andra barngrupper med. Det är mer själva grejen att jag måste vara där och göra ingenting. Alla barn har ju sina föräldrar där så jag behövs inte. Går bara runt och känner mig allmänt dum och ivägen. Usch säger jag bara. Jaja först ska jag planera en andakt jag ska hålla för de gamla nästa vecka på öppet hus. Det känns också så där bra, men förhoppningsvis kommer de ändå inte minnas vad jag har sagt. :P Höhö.

Livet är en spännande sak. Ibland kan det var underbart och ibland bara helt ruttet. Saker händer som inte ens förvånar mig längre. Känner mig rätt likgiltig inför det faktiskt. Idag när jag vaknade gick min säng sönder. Då ville jag inte vara här. Såna småsaker kan få mig att börja gråta. Jag är knäpp.

Mitt vatten ska iallafall komma imorgon (om det inte har kommit idag när jag inte var hemma) och på typ måndag/tisdag får jag min frys. Ugn och tv-box kom i helgen. Det börjar arta sig i min lilla lägenhet. Lampan på toan är dock trasig och jag har bestämt mig för att jag ska försöka fixa det själv. Om jag klara det kommer jag bli stolt.

Har funderat lite och jag tror en framtida karriär som profetisk nunna är något för mig. Någon som vet var man utbildar sig till det? Jag tänkte iallafall att jag kunde starta ett Taizé för kvinnor. Bli den nya broder Roger liksom. Syster Malin. Ja där har vi det. Skönt att min framtid är klar.

I helgen finns det risk för att den stora höstdepresionen slår till på allvar. Första helg jag blir helt ensam här i Habo. Tre hela långa dagar med bara mig själv att umgås med. Hur ska jag stå ut? Jaja, det återstår att se. Jag kan återkomma med svar på den frågan på tisdag. (Är ledig måndagar för den som inte hänger med). Oplanerade telefonsamtal eller ev besök är ytterst välkomna! 

Nu är det dags att planera för de små kofirmandbarnen. Det blir säkert roligt. Sen bär det av hem för att diska och plocka undan all min tvätt.  

Ska vi se om jag kan lyckas göra en seriös uppdatering av mitt liv i Habo. Så nu ska jag tänka. What's new? Okej sen jag sist skrev har det ju ändå hunnit hända en del. Typ att jag har flyttat in i min egna lägenhet. Har nu bott här i snart två veckor. På måndag blir det två veckor. Men helgen spenderades i Bokenäs för att fira att pappa fyllde 50, så det räknas inte riktigt eftersom jag inte var hemma. Men i alla fall, min lägenhet var det. Orkar inte beskriva hur det ser ut och så, kan säga att den är stor. Om du vill se finns bilder på min bilddagbok. Den är väldigt fin och jag har dubbelsäng. Hehe. Dock har min lägenhet en del brister jag tänte rabbla upp nu:

1. Jag har inget vatten i mitt kök. Måste diska i handfatet på toan och hämta allt vatten till matlagning där...
2. Jag har ingen riktig frys, bara ett frysfack som är jättelitet, rymms knappt något.
3. Jag har ingen ugn. (Har dock en micron och den är jag väldigt tacksam för)
4. Jag har ingen digitalbox, alltså kan jag inte se på tv.

Alla dessa saker ska åtgärdas, hoppas jag. Jag vet att vattnet ska komma snart i alla fall. Att det inte är här än beror på sega handverkare. Och vi vet ju vad jag tycker om sånna. (Om inte, leta efter ett argt blogginlägg lite längre ner...). En frys kommer jag få efter sista helgen i oktober... Ugn skulle jag få om inte han som bor i huset min lägenhet typ ligger i har glömt att jag ville ha en. Lika dant med boxen. Att jag inte har den än kan dock också beror på sega människor som jobbar med sånt, typ installering eller nåt i den stilen...

Men trots att som är fel (jag har inte fått mitt riktig internet än heller, så jag lånar av familjen jag bor hos och det är inte alltid det funkar, och min nya mobil jag köpte är inne på lagning...) så mår jag bra. Jag trivs ganska bra här faktiskt. Det är skönt att komma bort från allt hemma, även om jag saknar det sjukt mycket. Men nu förstår jag ju hur mycket allt hemma verkligen betyder för mig... Allt man annars tar för givet. Typ att det ska finnas människor på gångavstånd (åtminnstonne en kort bussfärd bort) som tycker om en och bryr sig om en. Eller en sån enkel sak som kramar. Senast jag fick en kram var i söndags när jag sa hej då till min familj...

Jag har också kommit på att jag tycker det är väldigt roligt att jobba med konfirmanderna. Det har jag ju alltid tyckte, men det har ju dels berott på att jag har tyckt så mycket om att vara tillsammans med de andra faddrarna. Det kommer jag säkert tycka här också, bara jag är känna dem. Det tar tid att lära känna folk som redan är ett tajt gäng om man inte är jättesocial... Vet inte heller hur bra de är på att ta hand om folk som kommer nya in... Men jag tror verkligen att det är skillnad i en sån här liten stad. Alla har typ känt varandra sen de var jättesmå. Eftersom det bara finns en högstadieskola så är det svårt att undvika varandra. :P

Jag vet inte vad det blev att detta inlägget... Mest en massa osammanhängande svammel... Men håll till godo.