Imorgon är ingen vanlig dag.

Imorgon blir jag ett år äldre än jag är idag. Jag är fortfarande så där barnsligt förtjust i att fylla år. Hela grejen med en hel dag som bara är min och alla vill vara med att fira gör mig glad. Och saker som gör en glad är bra. Det behövs fler såna. Mina vänner gör mig glad. Att få dansa så fult man kan på Gretas dansgolv tillsammans med Carro gör mig glad. Hjälmared gör mig glad. Göteborg gör mig glad (oftast, när det inte är slask. Blä på det). Solen gör mig glad. När man tänker efter så här kan listan bli jättelång. Vad bra. :)

21 år. Är det nu jag borde ha kommit på vad jag vill med mitt liv? Borde jag ha en plan för när saker ska hända och i vilken ordning? Eller är det egentligen bara dumt att ens försöka komma på en sådan plan? Vi rår inte för omständigheterna runt omkring oss och kan inte förutse framtiden hur gärna vi än skulle vilja. Alltså kanske jag borde vara nöjd med att inte ha en aning? Jag får försöka leva här och nu, ta dagen som den kommer. Det är svårt, för jag tycker om att ha kontroll över hela situationer. Fast jag tycker om överraskningar också, och jag är nyfiken på att se vad som kommer hända imorgon och framöver. Optimismen spirar. (Det är bara den lilla haken som kallas pengar som ibland sätter stopp för fria tankar, men äsch, det är ju bara papper med siffror på eller hur?) 

Men jag vet iaf vad jag vill göra nästa år. Jag vill gå Folkhögskola ett år till. Var och vilken linje är lite oklart, men någon slags musik, helst blandat med bibel, är planen. Ska titta mer noga på detta och försöka skicka in ansökningar snart. Sen är det bara att gå på intagningsprover och hoppas på att komma in. Annars finns det nog något annat att sysselsätta sig med. Jag har iaf alltid något att falla tillbaka på och riskerar inte att hamna på gatan om pengafrågan skulle skita sig. Det är jag oerhört tacksam över. Föräldrar är bra att ha. 

Var detta ett lagom vuxet inlägg tro, med lagom vuxna beslut och tankar. Kanske att min blogg kommer att beröra lite mer vuxna ämnen nu framöver, när jag inte kan springa runt och låtsas att jag fortfarande är tonåring längre. (Det har jag kanske inte gjort så mycket, men ändå). Man vet aldrig. Imorgon kanske jag chockar er alla, inklusive mig själv, med ett moget och samhällskritiskt inlägg. Den som lever får se. 

Nu ska jag gå och lägga mig, för att få längta till att vakna upp till Ja må hon leva, eller vilken sång min musikaliska familj nu kan tänkas välja. G   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback