Hej då Göteborg
Imorgon flyttar jag från mitt kära Göteborg. Av någon aldening som jag inte kan förstås känns det faktiskt jättebra nu. Det ska bli väldigt roligt och spännande att få flytta hemifrån och lära känna alla Habobor. Självklart finns det mycket här jag kommer sakna, men just nu känns det inte alls betungande. Det är efter kursen i veckan jag har kommit till denna insikt. Jag mår bra nu och är glad trots omständigheterna. I'm a surviver. Jag är van vid dessa situationer och har lärt mig handtera dem. Det är kanske min lott i livet? Inte ens det känns särskillt jobbigt, bara skrattretandet.
Kursen var bra. Jag har pratat mycket engelska helt obehindrat. Vanligtvis brukar jag vara blyg och vill helst inte prata engelska när andra svenskar lyssnar på mig, men denna veckan har det bara fallit sig så natruligt och jag har inte varit rädd för att folk ska döma mig. Det gäller självklart inte bara engelskan utan allting. Vi alla hade något gemensamt och kunde därför förstå varandra. Alla vet vad det innebär att lämna sitt trygga hem och bo ensam. (Även om jag inte har gjort det ännu, imorgon gäller det). Det känns väldigt bra att jag inte är ensam i detta. När det känns jobbigt vet jag att det finns 21 andra personer som har det likadant. Roligt har vi haft tillsammans också.
Vid den här tiden imorgon kommer jag att sitta själv i mitt rum i Monicas hus. Jag får nämligen inte min lägenhet förrän den 1 oktober. Så under tiden ska jag bo hemma hos mammas bästa kompis dotter som jag har träffat en gång sen jag var väldigt liten. Väldigt snällt av dem att låta mig bo där. Hoppas inte att hennes halv år gamla dotter ska störa mig för mycket när jag ska sova. Imorgon kör mamma, pappa och Maria mig till Habo och så stannar de där ett tag. Sen åker de hem och då är jag ensam. Inte ens det känns speciellt jobbigt. Hoppas bara att de har trådlöst bredband så att jag kan använda min dator. Men det löser sig.
Ikväll ska jag träffa några av mina söta kompisar som jag kommer sakna. Ni är alla mer än välkomna att komma och hälsa på mig i Habo. Jag kommer att ha en 40 m2 stor lägenhet så plats är det gott om. Annars kommer jag nog att skriva mycket om hur det är här på min blogg. Så tills vidare... Lev livet!
Kursen var bra. Jag har pratat mycket engelska helt obehindrat. Vanligtvis brukar jag vara blyg och vill helst inte prata engelska när andra svenskar lyssnar på mig, men denna veckan har det bara fallit sig så natruligt och jag har inte varit rädd för att folk ska döma mig. Det gäller självklart inte bara engelskan utan allting. Vi alla hade något gemensamt och kunde därför förstå varandra. Alla vet vad det innebär att lämna sitt trygga hem och bo ensam. (Även om jag inte har gjort det ännu, imorgon gäller det). Det känns väldigt bra att jag inte är ensam i detta. När det känns jobbigt vet jag att det finns 21 andra personer som har det likadant. Roligt har vi haft tillsammans också.
Vid den här tiden imorgon kommer jag att sitta själv i mitt rum i Monicas hus. Jag får nämligen inte min lägenhet förrän den 1 oktober. Så under tiden ska jag bo hemma hos mammas bästa kompis dotter som jag har träffat en gång sen jag var väldigt liten. Väldigt snällt av dem att låta mig bo där. Hoppas inte att hennes halv år gamla dotter ska störa mig för mycket när jag ska sova. Imorgon kör mamma, pappa och Maria mig till Habo och så stannar de där ett tag. Sen åker de hem och då är jag ensam. Inte ens det känns speciellt jobbigt. Hoppas bara att de har trådlöst bredband så att jag kan använda min dator. Men det löser sig.
Ikväll ska jag träffa några av mina söta kompisar som jag kommer sakna. Ni är alla mer än välkomna att komma och hälsa på mig i Habo. Jag kommer att ha en 40 m2 stor lägenhet så plats är det gott om. Annars kommer jag nog att skriva mycket om hur det är här på min blogg. Så tills vidare... Lev livet!
Kommentarer
Postat av: Louise
*snyter sig ljudligt* tur vi ska ses ikväll iafl =)
Trackback