Malins blogg

Jag tror att jag ska skriva ett inlägg om vänskap. Hade väl tänk skriva en uppdatering av mitt liv, men det händer inte så mycket just nu. Mallorca var underbart som jag redan visst att det skulle vara och på fredag åker jag till Linköping och Frida. =) Alla tre trasdockorna samlade igen och det ska bli jätteroligt! Men nu tillbaka till mitt ämne för dagen.

När vi var i Taizé hade vi en dag ett samtal i min grupp om just vänskap. Medan jag satt där hade jag tänkt säga något om att det är skillnad mellan vänner och kompisar. Då kom jag på att det inte finns två olika ord för det på engelska. När sedan någon tysk försökte dela upp sina vänner på något sätt nämnde hon ordet "bekant" (fast på tyska men det hette visst samma sak). Det är ju en tredje form av samma sak. Man kan ha vänner, kompisar och bekanta. Alla bekanta jag har kan jag inte ens räkna, såna man bara säger hej till om man träffar på stan tex. Kompisar skulle jag nog kunna räkna om jag ville, och mina vänner vet jag exakt vilka de är. Men det konstiga är när folk man tidigare skulle ha kallat vän inte längre känner en tillräckligt väl för att den definitionen ska vara den rätta.

För mig krävs det att man underhåller vänskapen. Man ska kunna prata om mer saker än bara sånt ytligt som jag skulle kunna prata med vem som helst om. Vad har du haft för dig sen vi senast sågs? Vad ska du göra till hösten? Såna saker som egentligen inte betyder något. Det var skumt när jag kom på att några av dem jag tidigare kallade vänner inte ens vet vem Alexandra är, en av dem jag just nu kallar mina bästa vänner! Visst, man kan skylla det på att det var längesedan man såg, det är svårt att hålla kontakt när man bor långt ifrån varandra, men samtidigt behöver det ju inte alls vara det. Om man verkligen tycker att vänskapen är viktig för en så ser man till att det funkar. Jag och Alexandra har bott i olika städer hela den tiden vi har känt varandra och ändå är hon en av dem jag anförtror mig åt först och mest. Visst är det konstigt ändå? Sen finns det dem jag sällan pratar med, men där det ändå alltid finns ett speciellt band mellan oss som är mycket viktigt för mig.

Ibland har jag önskat mig en bästa kompis. En sån som har känt mig hela livet och där vi båda vet att vi är viktigast för varandra. En sån har jag inte haft sen någon gång i mitten på högstadiet när jag och Marianne gled ifrån varandra. Men jag är självklart väldigt tacksam för de vännerna jag har. Det skulle ju faktiskt kunna vara så illa att jag inte hade några alls, så knäpp som jag är ibland. Kanske skulle jag behöva lita helt på mina kompisar, och då hade jag nog inte mått bra. Jag behöver mina vänner som jag kan prata om viktigare saker med. De jag kan prata om mina problem och sånt med och de som känner att de kan lita på mig så mycket att de anförtror sig åt mig. Jag har det bra som jag har det, även om det självklart hade varit kul med någon som delade alla ens minnen. Men vi får skapa nya minnen tillsammans, vi har ju hela livet framför oss! Så mina vänner, glöm aldrig att ni är viktiga för mig, jag tror att ni vet vilka ni är.

Hoppas nu ingen tog illa upp pga detta inlägg, det var mest meningen för att jag skulle kunna reda ut mina egna tankar om det här. Men om det skulle vara så, så säg gärna det. Jag tycker om när folk är ärliga mot mig.

Nu ska jag sluta skriva. Mår inte alls bra, känns som jag håller på att bli sjuk. Så jag ska nog sova nu. (Ja, kl är typ halv tio och ja, jag har sommarlov, men just därför får jag sova när jag vill. Så det så.) God natt alla människor.

Ps. Jag glömde nämna att jag har kompisar nu som jag gärna skulle lära känna bättre så att jag skulle kunna kalla dem mina vänner. Om det blir så får vi se, men kompisar är ju faktiskt också viktiga. Ibland är det vad man behöver. Ds.