Malins blogg

Livet på Hjälmared är slut. Man skulle kunna säga att en era av mitt liv är över. It's the end of life as we know it. Farväl skolan och trygga, skyddade livet. Farväl älskade vänner som jag inte vet när jag får se igen. Alla människor jag levt tätt inpå i ett år kommer återgå till att vara främmlingar i en stad långt bort. Eller nej, inte alla. Många kommer jag bevara nära mitt hjärta och några kommer jag snart att få återse. Alla har vi påverkat varandra även om vi inte ser det. Ni har hjälpt mig att bli en lite bättre version av mig själv. Ju fler bra relationer och sammanhang desto säkrare kan jag bli på mig själv.

Tårarna var nära i fredags, men lyckades aldrig ta sig ut. Trots att det varit ett mitt livs bästa år kan jag inte sörja. Det är meningen att det ska vara så här. Livet är fullt av avslut och det gäller att lära sig hantera det. Jag ska istället vara tacksam för allt jag har lärt mig och varit med om. Tack Hjälmared för ett fantastiskt år!

På fredag tar min lilla syster studenten. Tänk att det var två år sen jag stog där, lycklig som aldrig förr. Fick jag göra om den dagen skulle jag nog faktiskt göra det. Finns få stunder jag har varit så totalt lycklig. Fast det är nog kanske inte sant. Men det var en lycka på ett mycket intensivt sätt och jag log så jag hade ont i kinderna flera dagar efteråt. Jag önskar verkligen Maria samma lycka som jag.

Båda systrarna tar sig nu in en oviss framtid med arbetslöshet och stora frågan med vad vi ska göra av våra liv. Just nu lever jag efter filiosofin att det löser sig. Det är inte alls likt mig, jag tror någon påverkar mig. Första utmaningen blir att överleva sommaren, när vi båda bor hemma, utan jobb. Och en utmaningen kommer det sannerligen bli för mig. Att bo med föräldrarna efter två år hemmifrån kommer bli en pers. Men det ska nog gå bra det också. Allting löser sig. Punkt.